Trängselskatter

Schersminstockning

Nu är det trångt bland skatterna på koloni! Bland doftchersminblommorna särskilt! Årets blomning slår alla rekord! Har flera stora buskar så det är härligt välparfymerat. Smultronschersminen har precis börjat med sina betydligt mindre och enklare blommor.Olvonen och nu kaprifolen spär på. Trångt är det också bland fingerborgsblommorna i år. Förra året var de utrotade, men nu tar de igen utrymmet med råge. I stenpartiet tävlar en räcka olika nejlikor om plats.

Trängselskatter i stenpartiet

Men en som än så länge har gott om utrymme är en söt liten viol med vansinnigt läcker tegelkulör, som på eget bevåg dykt upp i ena grönsakslandet. Den började blomma i slutet av april med två knoppar, sedan har den bara växt till sig. Nu har en liten tvilling dykt upp vid ena kanten. Inte kunde jag ta bort dem när jag beredde landet för plantering och sådd!




I ensamt majestät...

Juvelen på nära håll







 







 Fullknökat blev det däremot även på bänken när alla nya inhandlade små skatter ställdes upp där. Det skulle bli belöningen när årets tråkigaste, mest meningslösa syssla var utförd - rensning av vägen utanför min tomt. (Jo, vi är faktiskt tvugna enligt stadgarna att inte låta ett strå slå rot på vägen någon längre tid av någon outgrundlig anledning.) Alltid lika underbart att få tillföra nya spännande växter som lyfter fram det gamla, är accenter själva eller bara kompletterar. Återkommer till dem framöver!
 

Straffarbete

En gyllene skål

'Golden Bowl' show is on! Förra året kom en enda knopp. I år - sju! Jag såg fram som en tok mot en överdådig liten trädpion prydd av sju juveler. Men så kom en sen frostnattsvecka och samtliga pioners knoppar tog stryk och de allra flesta har skrumpnat bort. Som tur var fanns en envis liten knopp kvar på den vackraste av dem alla och nu ler den sitt soliga peach-melbaleende. Bladen har en alldeles egen textur - som gjord av något exklusivt tyg är denna pion skrynklig och läcker. Någon har målat på läppstiftet med akvarellpensel i djupaste rött. Sju hade faktiskt varit onödigt frosseri i skönhet! Några knoppar ser fortfarande friska ut så vem vet - kanske de växer till sig under säsongen?

Väntans tider

Jag har gått i väntans tider ett tag. Stoiskt har de gäckande stänglarna stått där och tronat på min lilla kulle till stenparti, fördelade på två stora, stabila bladrosetter, väl förankrade i den usla sanden. På skuggsidan ser det ut att vara en hel hoper likadana småknattar men utan stänglar. Vad ÄR det som fått fäste? Har ju sått ut en massa frön som ännu inte tagit form ovan jord. Minns att det var en sorts vallmo bland annat men detta är absolut ingen vallmo. Den böjer ödmjukt på nacken och dinglar med en handfull avlånga, luddiga knoppar. Bidar sin tid. Retar min nyfikenhet. Vem är du?








Så vips - mitt i slavslitet råkar jag kasta ett öga på stenpartiet och då står den där och låtsas som ingenting: "Vaddå, jag har blommat ett bra tag nu. Kan ju inte hjälpa att du inte tittar åt mitt håll!"

En rökblågrå ljuvlig klocka har vecklats ut och jag sjunker ner framför den och ser att den är helt ljuvligt lurvig runt kanten! DÅ går det med häpnad upp ett ljus - Skäggklockan!!!!







Jag köpte med viss tvekan ett visset ex av Gerben Tjeerdsma på Råda Säteri 2012. Han bedyrade att den skulle komma igen och villigt fröa av sig. Såg inte till den alls förra året och hade glömt bort den helt. Nu står den där och infriar Gerbens löfte! Kan löna sig att lita på män emellanåt...

Denna bedårande orakade snygging är en norrbagge och heter passande nog Campanula Barbata, som i barberare, barbar och beard/skägg. Den är kommunblomma i Nordre Land i Norge men rödlistad som "sårbar" och finns bara kvar på ca 10 lokaler i landet. Slåtter- och säterängar i fjälltrakter är där den trivs bäst och dessa blir allt färre. Alperna och Karpaterna är andra platser i världen där den fortfarande finns. Och numera alltså även på min koloni - moklis mig!

De två Skäggklockorna står vid varsin sten med Silvergräset emellan

Pupurtoner

Efter fem år händer det - den fembladiga Akebian blommar!

Inser att det har blivit dags för den pupurfärgade perioden.

'Red Zinger' trädgårdsiris

 

Nätnäva

'Red Zingertunga'

'Black Barlow' har dykt upp

Porslinsveronika

Rosenrasande

Äntligen! Nu fattar jag varför i hela friden man säger "rosenrasande". Rosor gör ju en inte annat än rasande! Finns det något mer ynkligt, embligt, motståndslöst, ömtåligt och sjukligt? Taggar i all ära men inte utgör de minsta försvar mot allt detta som angriper dem skoningslöst. Varje år. Jag har redan grävt bort en stor rosenbuske och snart åker resten också. Rosor är svårt deprimerande, irriterande och upprörande, åtminstone i min trädgård. Läste idag att de behöver vattnas rejält, men sådant daltande är inget för mig!

 

I torsdags den 29 maj svärmade trädgårdsborrarna detta år. Phyllopertha horticola på latin, där första ordet betyder  ungefär "bladför-störare". Larverna som håller till i gräsmattan kan ödelägga densamma, men oftast hinner fåglarna före och sliter upp den för att komma åt de feta godsakerna... Svärmandet brukar tilldra sig främst på den östra delen av trädgården, men årets torka har tydligen gjort hela tomten attraktiv för var jag än gick hade jag dem smattrande mot solhatten. Kanske dämpade jag deras ysterhet något med vattenspridaren, men inte så det gjorde någon skillnad. I år har de fullständigt massakrerat min härliga pimpinellros! De har skapat trånga kollektiv i varje blomma, idkat orgier och trasat sönder dem fullkomligt. Slamsor återstår.

 

Rosenrasande.

Nedlusad

Compte de Richelieu och Svearnas ros står med fånigt ihoprullade blad, åstadkommet av rosenbladsteklar, och dessutom klibbiga av bladlöss. Blir så trött! Ghislaine de Feligonde har klarat sig hyfsat än så länge, men någon slags larv har placerats i en spottloska på den så det är väl en tidsfråga. Daggrosen och en annan vildros ser hyfsat sunda ut, liksom en vit ung apotekarros.

Någon har spottat på 'Ghislaine'

Rosenbladsstekeln har boat in sig - som vanligt

Sårace

Bättre sent än aldrig som bekant! I torsdags bestämde jag och chefen oss för att ta vara på högsommarvärmen och bege oss hem till våra respektive eftersatta trädgårdar - lite tidigare än vanligt.

Hoppar raskt i grejarkläderna och plockar ut röda glasslådan med alla fröerna; en drös gamla halvfulla påsar och ett gäng helt nya. Ute står en box med broccoliplantor (onödigt arbete är inget för mig). Måste få i mig lite fika först. Den vansinniga värmen får mig loj där i solstolen med en bok. Ögonen börjar hänga och jag ser ointresserat bort mot grönsakslandet, där potatisen nu tittat upp med knubbiga, robusta bladruggar. Skulle helst vilja lägga mig i gräset och slumra in. Men nej, nu eller aldrig! Greppar röda lådan, fyller ett par vattenkannor, en kratta för räta linjer och skrider till verket.

Broccoli. Inget är så lyxigt som egen broccoli! Först det stora, stinna gudomliga toppskottet och sedan småknoddlar tills frosten kommer. Som nybliven rawfoodätare behöver jag den som stapelvara! Minst näringskrävande bland kålsorterna passar den fint i min sandjord. Men jag matar den med gräsklipp under sommaren. Sätter dem i zickzack med vatten och kärlek.

Bönor. Älskar bönor av alla slag! Sätter dem utmed mitt armeringsnät som ger perfekt stöd. Bondbönan. Rejäl. Buskig. Behöver inget dalt. Supergod som späd och nyttig som få. Att den har dubbla skinn får man ta. Och vilken förpackning - ren njutning för känsel och syn varje gång men öppnar en balja. Naturens eget skumgummi! Petar även ner en rödspräcklig skärböna och en låg sort med gnissliga, ljuvt gula långa vaxbönor. Senare kommer rosenbönor åka ner i några krukor och klättra på trådar utmed tomtgränsen i ögonhöjd och dingla frestande med sina galet långa, håriga bönskidor.

Mangold. I år matchar den vaxbönorna med läckert klargula stjälkar. Har haft de röda i flera år, men omväxling förnöjer. Sår en lång rad med denna järnkälla som kan ätas på så många sätt. Ser att den faktiskt är tvåårig - det var en nyhet för mig.





















Gurka och sockerärtor - godisdisken när man jobbar. Söta, krispiga och delikata. Har några olika gurksorter i år men hinner bara så en av dem som både funkar att lägga in och äta som den är. Förvånas över att såavståndet bara är 20cm för de tar sannerligen plats! De kommer få slingra sig in mellan broccolin - blir nog fint.

Spanar bort mot det lilla grönsakslandet. En påse svartkålsfrön och några med gurka. Majsplantorna ännu inte inköpta och grönkål vill jag ju också ha. Hm. Majsen måste kokas, inte rawfoodmässigt. Fåglarna brukar hacka sönder dem. Tji majs i år. Nöjd med beslutet vattnar jag över alltsammans och tittar bort mot haren. Jodå. Han har installerat sig hos mig. Vi har en deal - eller hur?

Max en kvart från skörd till gryta lyder regeln. Men nu är det slut på majs hos Klura!

Där haren har sin gång

Harens grop mellan lavendel och lupin

Harar. Älskar harar. Stora, vackra, vaksamma, rejäla, vacker päls, kloka ögon, fenomenala öron med prick på. I samband med ett jobb kom jag hem till en kvinna som hade tama harar, vilket jag alltid önskat mig. En sommar bodde en hare i mitt Storland. Han brukade ligga och sova ganska nära mig när jag satt och rensade, tills jag reste på mig då han skuttade iväg en bit. En kväll blev jag presenterad för hans blyga käresta och jag hoppades på småharar, förgäves. Inte märkte jag att han/de gjorde någon skada, tänker att de föredrog att "äta ute". Men sedan har det varit glest med harsällskap. Tills igår! Fast så mycket umgänge hann det inte bli.

Tidigare i veckan slet jag med att få bort havtornens bläckfisktentakler mot grönsakslandet och krafsade då fram en rejäl rot mellan lavendeln och lupinen. Tydligen glömde jag fylla på jord där igen, för när jag kom i höjd med lupinen spratt ett härligt exemplar av hare upp ur gropen och iväg tvärs över tomten. Tittade snopet och långt efter den. Kikade in mellan växtligheten och ser ju att den avlånga hålan är helt perfekt för en harkropp. Låter den vara - välkommen tillbaka Jösse harpalt!

Revsuga på besök hos gullvivorna

Som bekant planterar sig växterna själv där de passar bäst. Nu har en svulstig Revsuga i lila och knallblått plötsligt dykt in bland gullvivorna. Det lila är perfekt i ton med den röda vivans vissnande blomma och som helhet perfekt komplementfärg till de gula och orangea kulörerna. Fantastiskt!

Tycker ni som jag att det är otroligt fascinerande att sugas in i växternas inre, kika in nästan som i ett kalejdoskop. I den här tulpanen (köpt som 'American Dream' men är något annat) slås jag av hur formen på pistillens märke återkommer i själva öppningen som kronbladen formar...